Auch ... Jag ville låtsas att jag inte kan höra dem men de har lite mer och de drar i håret. Jag ville ingripa, men jag tyckte att det var för bra där jag var och om jag hade ingripit hade de känt sig generade.
De lyckades väcka mig utan att inse det och utan att nå ett resultat. Jag höll ögonen stängda och försökte tänka på ingenting, ignorerade tydligt mörkret och försökte hålla bort det kalla blodet från mina vener från ett kallt hjärta. En sekund av instabilitet räckte för att jag skulle rivas av den tunna tråden jag låg på. Jag försökte värma upp med en nästan skapad bild av en ...
- BAAAA ... !!! Gå och berätta för honom nu! Nu går du!
- Det är bra för honom ... Jag svär, det är bra ... Skaka inte i onödan
- Du ... verkligen inte ...
- Jag dolde inget för dig. Du förstod inte.
- Ahhh ... `din mamma! Du ljuger, så ... Hur visste du vad jag skulle fråga?
Jag kände mig explodera och hoppade upp ur sängen och tänkte argumentera med dem. Med två steg kom jag fram till dörren och slet nästan bort den från gångjärnen. Framför mig var silhuetterna av två varelser som skakade som gelatin i ett diffust ljus. Det var mer en känsla än en bestämd fras, och jag inser förvånat att det inte skulle ha stört mig alls att inte öppna dörren. Vad fan gjorde jag? Dör jag och nu väntar jag på gratulationer från dem? Dessa två ser förvånad på mig och jag är förstenad av deras image. Från ögonkroken försöker jag se något riktigt i rummet. OK. En päls börjar sträcka sig längs sängen efter en god sömn. Jag vänder långsamt huvudet mot fönstret och tar ett steg tillbaka. Jag ser det orange ljuset från gatubelysningen försöka ta sig igenom persiennerna. Jag tar ett steg tillbaka och vänder ryggen på dem. Vad i helvete?! Jag tapeterade mina väggar med zebrapäls!? Något är inte ok, men kanske är det bara ljuset mellan persiennerna som fortfarande präglas på näthinnan. Jag hörde ytterdörren röra sig som om den hoppades av en stark ström. De sprang iväg om jag hörde deras skyndade fotsteg på väg mot hissen. Det skulle inte vara ... Han öppnade dörren och tillsammans tog de det ödesdigra steget till ett sju-nivå mål. Macde skulle vara tillsammans till sista stund.
Han var vid mina fötter och jag kände mig helt förvirrad. Jag lägger honom åt sidan (du säger att han är på väg mot en stroke ... om hans ögon dyker upp ur hans huvud mer än så måste han leta efter sin kvinnliga snigel när jag inte berövar honom friheten längre) och jag går till sängen.
Det är tyst nu ... och jag kunde sova lugnt ... (Hej! Jag är vaken! Du har inget att berätta för dig för att du inte finns längre!)
